Emily Berry: Ankarets tecken
Ytligt sett ett enkelt marinmotiv, infångat i vidvinkel: människa vid hav. Men redan första raden skjuter in en underström: ”Jag stod vid den farliga stranden”. Platsen är alltså också en inre angelägenhet. Är eller har varit, för hela dikten står i imperfekt och därmed är scenen betraktad lite på håll också av den som berättar.
Två linjer alltså: en realistisk om än helt kortfattat platsbeskrivande, och en existentiell, andlig, vad man nu föredrar för attribut. Man kunde nästan säga att diktens utsida är en metafor för dess insida.
Hon som berättar (jag läser det till en början som en hon) står med ärmarna uppkavlade. Åtminstone på svenska är ju detta med att kavla upp ärmarna närmast en kliché för att nu jävlar. Ända till axlarna visserligen, lite forcerat. Varför? Det ger i alla fall en lite komisk slagsida åt caspardavidfriedrich-allvaret. Slagsidan blir ännu lite större, en ironisk skugga växer fram, när vinden lyfter hennes lugg ”i en lång honnör” och hon tvingas pressa ner den igen. En lite störig detalj, ett scenens hinder.
Om vinden alltså visar bristande hänsyn mot strandbesökarens kontemplation är havet tack o lov seriösare. Följ din önskan, säger det, två gånger till och med. Som i en saga. Men frasen är egentligen lite konstig, kan man följa sin önskan? Kanske betyder det bara att man ska fortsätta att önska.
Lyrisk överväxling:
Jag ville vara som snäckorna i sanden, lenslipad och vidöppen.
Ville vara, men var uppenbarligen inte. Var då kanske snarare som ett ostron – sträv och sluten. Nu försöker hon i alla fall öppna sig, i en gest som är på en gång emblematisk, rörande och – åter – lite komisk: hon håller ut sina armar, lutar huvudet bakåt och blundar – det senare framgår av att hon öppnar ögonen kort därpå – och, står det, ”föreställde mig mina skyddande symboler”.
Vilka symboler? Hon behöver i alla fall tänka på dem där, vänd mot icke-mänskligheten, eller kanske en egen, komplicerad människohet.
Håller hon ut armarna rakt fram, som en sömngångare i en stumfilm? Beredd på att dyka i vattnet eller på att ta emot eller ge något. Eller håller hon ut dem åt sidan? I så fall liknar hon ett kors eller ett ankare. Så fort en människa viftar lite med en arm uppstår ett potentiellt tecken.
Här börjar dikten eka bibliskt, som den visserligen gör redan i titeln. Ankaret är som bekant en traditionell symbol för tron, den kristna tron noga besett. (”Detta hopp är vår själs ankare”, heter det i Hebreerbrevet.) Diktjaget avbildar själv en skyddande symbol som också anger – eller önskar – förankring. Sedan öppnar hon ögonen och ser ”ankarets tecken brinna” och aska som regnar från himlen. Den marina miljön är nu helt utochinvänd, och i samma rörelse kanske vi kan utöka genus med ett ”han”. Man tänker ju på Uppenbarelseboken. Berättaren är då Johannes och platsen är ön Patmos, dit Johannes förvisats av kejsar Domitianus, som förgäves försökt ta livet av honom genom att sänka honom i kokande olja. Också senare, när Johannes återvänt till Asien (där hans verksamhet i huvudsak försiggick) försökte man döda honom, genom att tvinga honom att dricka gift, men då gjorde han korstecknet, den skyddande symbolen, och överlevde.
”Jag var tvungen att gå”, heter det sen, lite prosaiskt. Och först läser jag det som att strandbesökaren s a s återvänder, går inåt land, tillbaka till oss. Men nej, hon, poeten, eller han, Johannes, eller jag, läsaren, stegar ut i vattnet – och ropar några ord – det fina är att Berry inte anger vilka ord, de döljs i texten eftersom de kvävs i bränningarna.
”Och aska regnade från himlen”, särskilt detta ”Och” bidrar till det apokalyptiska. Någon sorts gräns – både yttre och inre – närmar sig. Men det är inte hela världen som går mot sin förvandling eller rentav undergång, utan en individs värld. De uppkavlade ärmarna känns nu faktiskt ännu mer ironiska, i alla fall hjälplösa. ”Jag var långt ute”, konstaterar hon – och jeansen, som inte fanns på biblisk tid, är blöta. Hon vänder sig om, en fullständigt alldaglig rörelse som i sammanhanget blir både mytisk och sentimental, ”när jag tittade bakåt var stranden en chock.”
Kanske en svåröversatt avslutning (jag har inte läst originalet). Varför en chock? För att den är så långt bort? Tidvatten kan förflytta torralandgränsen otäckt snabbt, jag har själv upplevt det på just en engelsk kustremsa. Och vi fick ju från början veta att stranden var farlig.
Karl Vennberg, ”t”
Den här dikten står i samlingen från ö till ö (1979), i en av två spegelvända sviter – från ö till a, och från a till ö. Varje dikt har 4 + 6 rader och temat är framförallt kärlek – den förlorade kärleken; kärlek som visar sig som orubbliga myter och evinnerliga scener någonstans mellan schablon och mardröm. Ett annat tema är tiden och åldrandet (Vennberg närmade sig 70 när han skrev de här dikterna). Dödsförberedelse också, fast givetvis helt renons på stoiskt lugn. Resignation, ja. Lugn, nej. ”Detta är bara en bokstav i avskedets korta skrift”, står det i en annan av svitens dikter, ”r”.
Ofta är kärleken hos Vennberg en sorts matris för tiden, eller en zon där tiden upphör eller stannar, går från förblivande till bild. Sinnlig är den sällan i denna svit: den betraktas på håll, med en viss trötthet.
Vi zoomar in ”t”. ”Jag mäter inte längre min tid med klockor / utan med skuggans förlängning”. En mycket vennbergsk inledning, konstaterande snarare än sökande. Detta ”inte längre” anger att något är borta – nu gäller något annat. ”Skuggans förlängning”, det uppfattar jag som den växande döden eller, som en ofrånkomlig spegling: den växande halt av liv som förrunnit och förlorats. ”närmare min ensamhet, närmare natten”. Inte ensamheten utan min ensamhet. En ensamhet man inte kan dela med andra.
”närmare min ensamhet, närmare natten / där en gud får de dränktas lik att tala”. Här blir det lite fyrtiotalism, det räckte inte med de dränkta, poeten ville få med ”lik” också. Även gud smiter in, dock i obestämd form och med liten bokstav, inte precis GUD från det småländska bibelbälte där Vennberg växte upp. Men Bibeln ekar ljudligt på flera andra ställen i sviten.
Dränkta som börjar tala: lite à la domens dag, och åter: Uppenbarelseboken. Men det är alltså diktjaget, inte mänskligheten, som nalkas denna spökzon.
Sen följer en nästan lyrisk rad (Vennberg är ju annars sällan lyrisk, han kämpar hårt för att inte vara det): ”Se hur nymånen rinner upp i min hand om kvällen”. Nymåne: något har vänt och tar sin början. Månen är också en skära: livet ska skördas. Månljuset rinner upp som en källa, lite stagneliusaktigt. (Annan diktrad i sviten: ”Jag är fulare än Stagnelius, men suckar mindre.”)
Sen kommer diktens mest teatrala passage, som också ger vändpunkten ironisk biton: de döda hänger upp sina kläder på tork. Kunde varit ämne för en pjäs av Norén. Jag får också lite svävande associationer till Dantes Komedi. På något sätt önskar jag att dikten tog slut här. Men det är fyra rader kvar. Först lite självförakt, som så ofta hos Vennberg. ”Ack om någon av dem ville knyckla ihop mitt ansikte / så att jag slipper att känna igen mig”. Eller knyckla ihop hans dikt, tänker jag, så att ingen känner igen den. I alla fall rör det sig åter om en förvandling, eller snarare en önskan efter en radikal förvandling, en utplåning. Den uppmätta tiden säger inget längre, mörkret växer, natten kommer, dödsriket tar gestalt – men diktjaget känner fortfarande igen sig själv.
Scenen vidgas ytterligare i de två sista raderna, vidgas inåt känns det som, och man kunde rentav tänka att det är med denna scen dikten en gång fötts: ”Hon ligger kvar i bädden med avtryck efter sin älskares händer, / och hennes kärleksnatt varar i evighet.” Oavsett om diktjaget är identisk med älskaren – nu befinner han sig utanför. Kärleksnatten har hamnat i en evig loop – och man får hoppas att den var lyckad. Hör kvinnan till de döda? Kanske, det viktiga är att hon finns i en annan, oåtkomlig verklighet nu.
Det är något lite oroande med avtrycken efter älskarens händer. Det kanske inte alls är älskog det gäller utan ett rysligt brott. Avtrycken ger mig också associationer till vaxdockor. Oavsett, Vennberg tonar ut sin dikt i en frusen bild, och det är ett grepp som återkommer på flera ställen i sviten.
Emily Dickinson: ”Det finns en smärta …”
11 rader, 12 tankstreck, Dickinsons tankstreck är många och berömda. Man andas i dessa tankstreck, men de bidrar också till en sorts andtrutenhet.
Det är en ganska svår dikt, detta, i alla fall invändigt, som artikulerad erfarenhet. Abstrakt på ett lite undflyende vis. Den talar om en oerhörd smärta, som ”slukar all substans” – substans, ett filosofiord: det första ämnet, det grundläggande varpå allt annat vilar och växer ur. Smärtan är så enorm att den är större än till och med det största och första, vilket är förnuftsvidrigt ur filosofiskt perspektiv, men inte ur poetiskt. ”Höljer därefter Avgrunden / i Trans”. Smärtan höljer avgrunden, som kanske också kan kallas tomheten eller evigheten men också ändligheten, människans ändlighet, hennes förestående undergång – smärtan höljer – gömmer, döljer, skyler – denna bottenlöshet med Trans. Ordet trans har i mina ögon en ganska positiv klang: ett slags halvsovande i ett förklaringens bakgrundssken. I alla fall tycks smärtan ha nått sitt yttersta och måste därför förvandlas.
Nu kan den av smärtan drabbade, genom minnet – genom att minnas smärtfriheten – röra sig utanför smärtan: ”minnet kan gå / Runt – över den – ovanpå”. Det här får mig att tänka på vissa avslappnings- och meditationstekniker, där en skicklig utövare kan flytta runt sitt medvetande och sitt förnimmande till var som helst i kroppen och till och med utanför den. En kvinna jag kände kunde göra detta, och behövde t ex aldrig ta någon bedövning hos tandläkaren: hon flyttade helt enkelt ner sitt förnimmande till fötterna medan tandläkaren borrade för fullt.
Dikten liknar detta med att kunna kliva runt utanpå smärtan vid den tvetydiga tilliten ”i ett / Svimningsanfall”. Där går man säker, så länge man inte tittar: ”ett öppet Öga / Skulle släppa en – Knota / för knota”, lyder slutraderna. Jag är osäker på hur man ska tyda det här sista, men kanske så här: man måste ge sig medvetslösheten hän, lita på att den vill dig väl. Om du är alltför medveten kommer du att falla. Kommer att känna smärtan som smärta igen.
Vi nämnde tankstrecken. En annan iögonfallande typografisk grej är alla ord med versal begynnelse – Avgrunden, Trans, Minnet, Runt, Som, Svimningsanfall, Öga, Skulle, Knota, Knota. De bildar nästan en egen dikt. Jag har lite svårt för de här versalerna, tycker att det är bromsklossar, men samtidigt ligger en del av diktens gåtfullhet här. Trots att jag tyckt mig någorlunda lyckats lägga till rätta diktens meningar kvarstår en air av hemlig kod över orden, och så är det ofta med Dickinson. Det är kanske också därför hennes dikter tål så många läsningar.